koolaida

Jag har alltid hållt på att sagt att man aldrig tänker på hur man själv är.
Det är alltid en massa fel på alla andra, man kan klaga och säga elaka saker om andra människor som inte förtrjänar det, men hur beter jag mig själv egentligen?
Fast att jag försöker tänka så så kan jag inte se fel på mig själv, det är därför bra att ha en person som lever nära en som kan påminna en om sådana saker, ta det lugnt nu ett tag, nu är du så här och nu gjorde du så.
Så får man sig en liten tankeställare.
Ofta kan det ju hända att man ställer sig i försvarsposition och vänder taggarna utåt och fräser tillbaka.

Ibland käner jag att vissa kan behöva en smäll på käften och får berättat för sig hur fan dom beter sig, vissa är så insnöade och ser bara till sin egna sorg hela tiden, vill man ha vänner och folk som älskar en så måste man böja att lyssna och kunna ta till sig kritik utan att käfta tillbaka.
Sätt dig ner och fundera?
Har nån någon gång sagt till dig att det här sårade mig?
Handlade du fel då, eller ska du fortsätta att vara mallig och inte låta nån köra över dig?
Det kan ju vara så att det kan vara nåt fel ifall inte folk stannar kvar i din närhet, tänk efter, det finns fortfarande stor potential hos dig som gör att du kan bli en fantastisk person.