koolaida

Det har ju framgått på senaste tiden att folk tycker att jag är lite av ett modeorakel.
Inte för att skryta, men en stilikon.
Med hundratals läsare varje dag så får man ju en hel del uppmärksamhet.
Mina läsare har bett mig att visa bilder från min garderob, som jag skulle vilja kalla min kyrka, min heliga plats.
Och visst kan jag det.
Så, varsågoda.
Se och njut fans.



Jag förvarar mina kläder i en gammal ikea garderob.
Det är ju inte direkt som underbara clara som förvarar sina kläder i ett flott hus i sann 50tals anda med hyllplan klädda i vit, rött rutigt papper.
Man har ju olika prioriteringar här i livet.

Tiden ägnas åt fästman, hem, katt, familj och läxor.
Fullt upp och ett nytt liv har börjat.
Internet har ingen plats i det nya, likaså bloggandet.
Tankar och ideér om livet kan utbytas med fästman nu och dom behöver inte publiceras på en allmän plats, så som en allmän plats som internet.
Jag kan lätt ångra att jag överhuvudtaget har valt tidigare att dela med mig så mycket av just mina tankar på denna allmänna plats.
Hädanefter när jag skriver så ska jag bara skriva om vad jag och min fästman har gjort under dagen, eller vad jag har gjort.

Idag har jag varit ledig från skolan så vi har varit på norra berget och tittat på grisarna.
Jag gick för första gången i mitt liv upp i utsiktstornet på stadsberget.
Däruppifrån kunde man se väldigt långt över Sundsvall och till Alnö mm.

Förra veckan var jag i skolan varje dag och genomgick en sjukvårdsutbildning.
Nu mer kan jag ta blodtryck, det är stort.
Jag är glad att jag har valt det här yrket, jag finner det så intressant så att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Det är sant på riktigt.

Jag vill hem till Andreas och våran katt Allis, hon den där som hette Nelly ett litet tag.
Hon den där som Andreas sa att Fan hade flygit i igår.
Varför jobbar man?
Inte kan det vara för att samhället ska gå runt och att man ska få lön så att man kan överleva?
Egentligen gör man ju samhället en tjänst genom sitt arbete, allt i samhället måste ju fixas.
Jag arbetar inte, jag har samhällstjänst.

Datumet 9/6-08 skriver jag in i min personliga världshistoriebok.

Där är den.
Precis som alla andra vill jag leva mitt liv, jag vill skriva om det som alla andra skriver om.
Jag vill vara lika alternativ som alla andra bloggare.
Jag vill så mycket jag.




Kicki ringde imorse och var väldigt ledsen.
Om jag ska vara helt ärlig så har jag aldrig hört min syster så ledsen.
Hon klagade över en fruktansvärd värk i sin egna axel, hon hade inte kunnat sova pga värken.
Jag sa åt henne att smörja i axeln med zon, men hon sa att det skulle bli allt för besvärligt för på den onda axeln så hade det börja att växa ut en stor knöl.
Och det lät ju himla läskigt tyckte jag och jag vart genaste orolig.
Helt sjuk av oro.
Så ringde hon igen på eftermiddagen och berättade att knölen hade blivit ännu större och att den hade fått som ett eget liv.
Hon mmsade över en bild på knölen och till min stora fasa så såg jag att det var en siamesisk tvilling som hade börjat att växa.

Det stod en sån fin och välskapt man i min buske ute på altanen igår.
Han var törstig så jag bestämde mig för att bjuda honom på ett glas vatten och vips! så lever vi ihop.

Gud vad jag har bråkat med den här jävla fittan inatt.
Hon har irriterat mig, hon är så jävla blåst alltså.
Jag försökte snacka med hennes kille Måns, men inte gick det inte.
Jag är fortfarande irriterad, jag hoppas att det går över snart.

Efter en hel natts tågresa så är vi tillbaka i Sundsvall igen.
Sundsvall är en stad som är inklädd i ett stort berg.

Inatt på tåget så låg jag i sätena och försökte slumra till, jag lyssnade på min nya mp3 spelare som jag har fått av Andreas.
Andreas kommer gående i gången från toaletten just när jag hör orden;

You're the one thing
I can't get enough of
So I'll tell you something
This could be love

Han är som en uppenbarelse för mig.
Min sambo.